Vill alla katter in?

Logga2 originalKRÖNIKA. Inom loppet av en och en halv vecka har FvK Öresund mottagit telefonsamtal från fyra olika familjer som genom tre olika kattföreningar tagit hand om och tagit in förvildade katter.

I ett av hemmen togs två förvildade katter (från samma kattpopulation) in samtidigt. När katterna kom in var de mellan 6 månader och 3 år gamla. Inte hos någon av familjerna hade katterna blivit tama utan förblivit mycket skygga och okontaktbara, de rörde sig bara på nätterna och hittade gömställen (inuti möbler, bakom tvättmaskinen mm.) där de var helt onåbara för ägarna.

Tre av katterna var inte kastrerade, en hane nu 1,5 år gammal och två honkatter (de som togs in tillsammans), nu ca. 2 år gamla och de bekymrade ägarna visste inte hur de skulle bära sig åt för att få iväg katterna till veterinär för kastration (honkatterna "spottade ut" sina p-piller). Tre av kattägarna bodde i lägenhet och ägaren till den okastrerade hanen bodde i hus med utegångsmöjlighet, bara katten på något sätt blev kastrerad.

Inga instruktioner
Inte i något av fallen hade de nyblivna mattarna / hussarna fått instruktioner om hur de skulle göra för att i möjligaste mån underlätta katternas anpassning till inomhuslivet, eller hur de skulle tränas för att i alla fall bli lite tama. När ägarna ringde kattföreningarna så svarade de inte och besvarade sällan mail, om de svarade sa de att de skulle ringa tillbaka vilket de aldrig gjorde. Nu har katterna levt inne mellan 6 månader och 1,5 år och situationerna började bli akuta när familjerna tog kontakt med oss.

Med jämna mellanrum mottar FvK liknande telefonsamtal, men tack och lov med längre tidsintervall! Vi måste ju försöka hjälpa dessa stackars traumatiserade katter, få iväg dem till veterinär för kastration och sätta ihop ett träningsschema så att de ev.entuellt kan få någon sorts vettig livskvalitet.

"Ren förvaring"
Tre av ovanstående familjer hade tidigare haft katt, en var helt nybliven kattägare och ingen hade erfarenhet eller kunskap om förvildade katter. Husse i en av familjerna var verkligt bedrövad och tyckte fruktansvärt synd om sin katt, han menade att katten inte hade någon livskvalitet alls, att missen hade haft ett mycket bättre liv ute och sen uttryckte han sig på samma sätt som vi ibland själva gör: "Detta handlar ju om ren förvaring (och vi som verkligen ville hjälpa en katt i nöd)."

Jag ryser av obehag när jag får de här samtalen och undrar alltid om det bara är kattens kropp man söker skydda (ta in) och göra miljön tryggare för, är det verkligen ingen som tar hänsyn till kattens mentala välbefinnande? Detta är i mina ögon ett allt annat än holistiskt synsätt, för vad är en sund, trygg och välnärd kropp med en inneboende bedrövad och lidande själ? Är det ingen som ser skillnaden mellan den tama katt som ligger och "sussar" i sängen hemma och den vilda individ som upplever den farliga och otrygga utemiljön (människans bedömning) som sitt hem? Det yttre skalet är snarlikt, men där upphör också likheten!

Tänk efter före
Detta är en uppmaning till er som utifrån de allra bästa intentioner funderar på att hjälpa en förvildad katt genom att ta in den - tänk efter före, ta reda på allt ni kan, vänd er till en förening ni känner förtroende för och be om råd och hjälp. Kan ett bättre alternativ kanske vara att förbättra kattens hem- / utemiljö? Detta kan man t.ex. göra genom att bygga en ordentlig matplats, bra isolerade katthus, ge katten god och näringsriktig mat anpassad för en utekatt, avmaska katten regelbundet m.m.

Vi är människor och ser på omvärlden med människoögon, ur mänskligt perspektiv. Försök sätta er in i hur en förvildad katt ser på sin omgivningen, "den farliga, kalla och otrygga miljön" ser katten som sitt hem och det är den miljö som den kan hantera och till vilken den helt anpassat sig, betänk detta och agera utifrån det!

Som Tage Danielsson sa, "Vis är den som har till rättesnöre, säkrast är att tänka efter före."

Bibbi Wessov / ordf. FvK Öresund